Idag har vart en dag då jag bara har tänkt på massor av minnen.
Blandade känslor har bara tittat fram, men ändå en känsla av ett.
Jag hatar minnen, jag hatar när man känner/ser/hör någonting som man får en flashback av genom tiderna.
Eller när man känner en jobbig känsla i kroppen som påminner om så mycket, men man vet inte vad.
Man vill bara stänga av allting runt om, sitta i sin egen värld.
Ibland undrar jag ifall jag har några possitiva minnen, för allting slutar ändå dåligt tillslut.
Man går aldrig och tänker på de bra saker som har hänt, det är alltid det dåliga som klämmer sig fast så man inte kan glömma det.


Ibland orkar man inte med omgivningen, har ni ett syskon som bara går er på nerverna?
Kommenterar varje sak man gör, trycker ner en, slår en, skriker en i örat konstant?
En sån har jag, jag klarar inte av att sitta med honom i bilen, han sjung/skriker för att retas med mig, puttas och armbågas eller sitter och gör fula danser och miner för att retas.

Idag fyllde min morfar år som jag inte riktigt känner.
Jag har aldrig haft kontakt med dom, dom ringer aldrig på mina födelsedagar, vi träffar dom ungefär typ 3 gånger om året.
Det kändes lite konstigt att åka dit och fira hans födelsedag, när vi inte ens firar våra födelsedagar.
De ringer alltid mina kusiner och träffar dom alltid men aldrig oss.
Varför är det då, hur kan man favorisera någon så jävla synligt? Får man inte skuldkänslor?
Jag får skuldkänslor bara av att tänka sådär.
Såklart man ska fira sin morfars 60 års dag.